HIMLEN KAN VÄNTA

Oj, oj, oj, vad mycket tårar det rann på mina kinder.

Jag har precis sett "Himlen kan vänta - 1 år senare" på SVT 1.

I fjol sände serien sina första avsnitt och jag hade tur som råkade sätta på TV när det andra avsnittet sändes. Serien handlade om 5 unga människor som hade fått en dödlig sjukdom och man fick följa dom i deras vardag och ta till sig deras tankar; deras tankar om livet....om döden....och allt däremellan.

Då jag själv under denna period var under behandling blev jag oerhört berörd av deras berättelser och deras reflektioner om det som dom var med om. Jag minns att jag tänkte "Ja men de e ju precis så som jag känner ju" fast jag inte hade uttalat orden högt.

Att jag har drabbats av bröstcancer och genomgått alla dessa behandlingar har satt sina spår, inte bara kroppsligt utan även själsligt. Spår som både är bra och dåliga. Trots att jag var/är öppen med min situation känner jag att det finns så mycket outtalat inom mig, känslor och tankar som jag inte finner ord på och kan berätta om.

Att höra dessa människor berätta SINA tankar och känslor gav mig så mycket "ja, just de, precis så e de" känslor så tårarna bara strömmade nedför mina kinder.

Så har ni möjligheten, se gärna denna serie, så kan ni kanske få en liten inblick i hur mitt liv är och har varit sedan beskedet.

Kram till er

Carpe diem


http://svt.se/2.122452/